Hér kemur skýrsla frá Gunnari Nilsson sem tókst á við Badwater um daginn.
Áhugaverð lesning.


Gunnar Nilsson er (trolig) den andre skandinaven som har prøvd å løpe seg gjennom Death Valley. I følge resultatlistene startet Bjarte Furnes i 1997, men fikk DNF. Heller ikke Gunnar klarte å beseire denne ørkenen i sitt første forsøk. Han tenkte seg om i noen minutter etter løpet og søker om ny deltagelse til neste år. Han verver hjelpere allerede nå.
Sol, vind, vatten och blåsor.

En vecka innan loppets start anlände jag till Sillicon Waley för att acklimatisera mig och varva ner några dagar. Jag skulle bo hos en barndomsvän vilken dessutom skulle ingå i mitt team. Redan här fick jag känna av värmen, det var runt 40 grader varmt. Här passade jag också på att proviantera en del. Hit skulle också ansluta en teammedlem från Tyskland. På torsdagen gav vi oss iväg mot Death Walley. Vi närmade oss Death Walley norrifrån. Här var det fortfarande hyfsad temperatur, men ett par mil från Lone Pine började temperaturen stiga. 35 – 40 – 45 – 48 grader. Vi vevade ner fönster i bilen och stack försiktigt ut en hand. Redan vid denna temperatur var det som att sticka in handen i luftströmmen från en hårtork.

I Lone Pine gick vi igenom utrustningen, köpte en del frukt mm. På fredagskvällen ringde också massören i teamet och meddelade att han blivit sjuk. Jag hade alltså bara 3 i teamet, vilket visade det sig gjorde det svårt med avlösning. På lördagen körde vi över till Furnace Creck, hotellet som ligger närmast starten. Om vi hade tyckt att det var varmt innan så var det inget mot vad som möte oss här. 53 grader och vind. Snacka om att stå i hårtorksvind. Här blev det ytterligare utrustningscheck och provpackning av bilen. Genomgång om hur jag ville att de skulle arbeta.


På söndagen var det incheckning till loppet och genomgång från organisationen. Sedan var vi och köpte en massa is att ha i kyllådorna. Is går det åt en hel del av till det här loppet. Bara det en betydande post i budgeten. Min start var klockan 6 på morgonen. Det trodde jag skulle innebära något svalare, men ack nej. Det ända som var fördel var att strålkastaren där uppe inte var riktigt tänd ännu. Det var 53 grader med rätt hyfsade ”fön”vindar. Så stod jag där på startlinjen till årets Badwater. Nu kunde jag inte göra mer än ge mig av när startskottet gick, och hoppas på att alla förberedelserna skulle räcka. Jag hade gjort upp preliminära tider hur fort jag trodde jag skulle avverka milen på olika ställen. Den första marathondistansen trodde jag att jag skulle kunna göra på drygt 5 timmar, jag brukar ligga på 4,5 – 5 timmar på en mara normalt. Men detta kom snart på skam. Motvinden var rätt besvärande, musklerna ville inte riktigt som jag ville. Och att dricka så mycket som man måste sackar också ner. Teamet väntade på mig efter varje mile, utom i början där jag hade startat med 2 liter, nog för drygt 30 minuters löpning, för att de skulle kunna fixa med en del i början. Fastän jag hade spätt ut sportdrycken något mer än normalt började det snart kännas sött och klistrigt att dricka det. Jag fick lägga in att när jag kom till följebilen skulle de alltid ge mig en mugg isvatten först av allt. Det var inte dumt det.

Vid varje möte med följebilen blev jag nedsprutad med vatten, och efter ett tag fick jag också med en liten flaska rent vatten så jag kunde spruta mer mig innan nästa möte med teamet. För det mesta räckte en 0,75 cl flaska dryck i ca 2 miles (3,2 km). Jag satte i mig ca 3 liter i timmen. Första tidkontrollen kom jag till efter ca 4 timmar, ca 1 timme senare än beräknat. Sedan dröjde det inte länge innan jag började få problem. Jag började känna av hotspots under främre trampdynan på vänster fot. Fötterna var helt inlindade i tejp. Detta hade fungerat under de övriga ökenloppen och trodde jag även skulle fungera här. Men eftersom jag hade fått börja gå tidigare och mer än jag väntat mig var det detta som fötterna tog stryk av. När man springer eller går, då använder man fötterna olika.

När jag hade ca 10 km till nästa tidkontroll hade ryktet om att jag hade fotproblem nått dit, så här kom ett fotteam mig tillmötes och dränerade blåsor och lade bandage. När jag kom till kontrollen tog jag 30 minuters vila. När jag satte igång igen började det skymma, och var snart mörkt. Smärtan i fötterna blev värre, och tillslut bestämde jag mig för att bli skjutsad tillbaka till tidkontrollen och läkare. Fötterna hade ju inte blivit bättre om man så säger. Kraftiga blåsor på båda främre trampdynorna.

Själv såg jag inte hur de såg ut, men teamet gjorde. Efteråt har de berättat att de trodde jag skulle bryta här, men jag bad att få komma ut på banan igen. Jag tog mig sedan ca 3 miles till. Jag stannade och lade mig mer lite, och när jag låg här kom jag fram till att det bästa nog vore att bryta. Om jag hade fortsatt är det tveksamt om jag klarat maxtiden, men det troligaste hade varit att jag fått bryta innan på grund av smärtan i fötterna. Bättre att bryta medan tid är och inte envisas och förstöra för sig för en längre tid.

Jag ska inte gå in på detaljer här, men jag har lärt mig en massa på det här loppet. Hur viktigt det är med deltagarna i teamet och att man fungerar ihop och kan lita på varandra. Hur man ska/bör lägga upp teamets jobb. Att man nog måste ha minst 4 i teamet.

Första tanken var naturligtvis att det här inte var för mig, men sedan är det så många som uppmuntrat mig och påtalat att det gick ju på samma viss i det första ökenloppet. Bröt på grund av fötterna. Så just nu är jag nog beredd att göra ett nytt försök nästa år. Fast det är ju inte säkert att jag blir antagen. Så om det är någon därute som skulle vilja ställa upp i mitt team så är ni hjärtligt välkomna att höra av er. Jag kan lova er en upplevelse utöver det vanliga. Nog om mig.

Vann gjorde Scott Jurek på 25.41. Hur man nu kan ta sig 217 km på så kort tid är för mig obegripligt.